Dikt - En ensam gren

En ensam gren

Högst upp i en stor och hög gran
hänger en ensam gren
Den vajar där för vinden
och den är lite böjd
märkt av vind och blåst
Varje gång den rör på sig
blåser två smågrenar ut på sidan
precis som av uppgivenhet
Vad gör jag här så ensam och allena
tycks den ha i den smala grenens tanke
En fågel satt sig
längst ut på grenen
men den orkade inte riktigt bära fågeln
Grenen såg ut att bli lite gladare
skakade lite på sig
och menande till fågeln som
flyttade sig lite längre ned på grenen
Fågeln kände att här kan jag sitta
i lugn och ro och kan känna mig trygg
för vi är två
jag och en ensam gren

©eivora 101020

Eivora